Här var det länge sen jag var inne upptäckte jag just. Jag har haft planer på att börja skriva i min riktiga dagbok som jag fick i födelsedagspresent av mina fina vänner. Det är bara det att jag vet inte hur jag ska börja. Hur kan man börja skriva när man är mitt inne i livet?

Men det här ska inte handla om det. Det här inlägget ska handla om en underbar människa som vandrar på jorden. Jag känner många sånna här men den här personen sov i min säng inatt, tog hand om en förtvivlad Anna som i smärta och ångest vred och vände sig i sängen. När hon sa åt honom att han skulle sova och inte bry sig om henne så sa han åt henne att hålla tyst för han tänkte minsan inte sova när jag inte var bra (även fast han skulle upp och jobba tidigt tidigt). Jocke är den första som är från en annan familj som ser när min migrän sätter igång med full kraft på mig. Som ser smärtan när det känns som huvudet ska delas mitt i tu och man inte kan stoppa tårarna av ångesten av att veta att jag alltid kommer vara lite sämre än alla bara för huvudvärken/migränen.

Jocke är den som får mig att le genom att säga något som irriterar mig så himla mkt (Det är för att du har fel skor). Jag hatar de orden men ändå fick han mig att le genom tårarna när han viskade de orden i mitt öra inatt... Han är bara för bra för att vara sann den här killen som bara är sig själv och därför är helt underbar med. Han betyder mer än vad han anar.



Killen som är finast<3 En ganska gammal bild men jag har den nyaste i mitt huvud och den kan jag inte överföra till datan tyvärr:)