Jag tror att jag upplevde något totalt annorlunda igår. jag träffade en blind präst. Känndes lite halvkonstigt när jag först inte visste att hon var blind men sen förstod jag det i alla fall. Den här tjejen använder varken ledhund eller en blindkäpp och det enda hon ser är starkt ljus. hon kan alltså se om det finns ett fönster i rummet om det är soligt ute.

Jag blev väldigt farsinerad av den här personen. Hon utsträlade samma livsglädje som alla andra mina vänner gör. Hon läste blindskrift precis lika lätt som jag själv läser den här texten med ögonen. Hon rider tydligen också vilket jag anser är otroligt häftigt!

Hon pratade om saker man kanske inte tänker på. förvisso så är hon präst och de brukar ju kunna tala om saker man kanske inte har tänkt på på just det sättet. Men hon sa i alla fall att gud fungerar som vatten. rinnande vatten är stommen och grundpelaren (alltså Gud) och is skulle kunna symbolisera jesus (fast han var förmodligen inte lika kall men han var i alla fall en fast massa) Och ångan kunde vi säga var anden som man vet finns där men ser den inte.

Samtidigt som hon drog vattenparallellen med Gud så drog jag samma parallel till kärleken:
Kärleken är mycket som vatten, mjuk och följsam, samtidigt kan den bli som is, hård och kall, och kärleken är som ångan vi känner den men ser det inte. men jag tror ju visst att man ser vatten ånga(kolla bara när du kokar vatten) och visst kan vi se kärleken, när ett litet barn och en förälder leker i lekparken kan vi se den även fast den kanske inte handlar om oss själva.

Oj vilken roman det blev men iaf! tuff präst och smart jämförelse kort och gott!