Eller allt för mina systrar kanske. Jag vet att jag ibland klankar ned på mina systrar och jag vet att jag allt för sällan säger hur mycket jag egentligen tycker om dem. De betyder så mycekt för mig utan att de kanske ens vet om det.

Har ni inte sett allt för min syster så rekommenderar jag den starkt i så fall!

Jag vet också att jag klagar så himla mycket på att jag är mellanbarn. Men nu har jag kommit på att det inte handlar om i vilken ordning man föds i utan hur man blir som person. Jag skiljer mig mycket från min familj och det är det som kan krångla till det. Jag skulle lika gärna vara den äldsta eller yngst av mina syskon och ändå känna mig precis lika bortglömd vid vissa tillfällen.

Men det här inlägget handlar inte om det. Det handlar om mina syskon och hur ensam jag skulle känt mig om jag inte hade haft några syskon. Allt skulle varit så annorlunda, Jag skulle varit så annorlunda. Man ska ta vara på alla familjemedlemmar man har för oavsett om man kanske inte pratar så mycket med dem eller om jag är med dem 24/7 så kommer man ändå önska att de fanns där när de inte gör det längre.