Frågor utan svar
Jag vill gärna inte tro att jag är långsint eller konservativ men ibland är jag det och då menar jag inte lite. Jag undrar hur det kommer sig. Man kan väl inte ärva sånt? Är det för att man är rädd? Håller man kvar i saker och människor bara för man är rädd för vad som kommer komma näst? Hur kan man då ha blivit rädd från det från början? Har det hänt något med en innan? Något för länge sen kanske? Det måste ju ändå vara väldigt svårt att ärva någon sån "egenskap".
Jag vill inte att det ska avspelas i mig. Jag vill inte vara långsint eller konservativ. Jag vill kunna släppa taget om saker som hänt och gå vidare. Varför går det bara inte ibland? Jag stretar emot mig själv tror jag. Hur ska man få sig själv att släppa taget när man egentligen inte vill? Eller jag kanske bara är rädd för en konfrontation. En konfrontation av mig själv.
Nån gång nån stans kommer jag nog reda ut mig själv. Jag får väl helt enkelt ta och vänta. Den som väntar på nått gott väntar aldrig för länge sägs det ju. Men förklara det för dem som väntar på kärleken och aldrig finner den. Jag är glad. Jag har funnit min, men å andra sidan väntade inte jag på min, jag jagade och jag letade och jag gick hem med full pott!
Lunch-time! Bye
Kommentarer
Postat av: carro
Du är långt ifrån ensam Anna, nånting som jag har lärt mig under min utbildning är att människor är såå duktiga på att älta och grubbla på problem (som kanske inte ens behöver vara problem). Men det finns ju mycket man kan göra åt saken, som tur är :)
Postat av: Anna
Ja jag är nog mästarens mästare på att grubbla och älta jag! :P
Trackback
